Havets tillstånd övervakas med hjälp av indikatorer som visar vad som krävs för att nå en god ekologisk status.
Flera indikatorer kan slås ihop till bredare grupper av vilka var och en fokuserar på att mäta en viss aspekt av eutrofieringen.
Eutrofieringsstatus bedöms med hjälp av tre indikatorgrupper
Eutrofieringsstatus bedöms genom att undersöka mängden näringsmängden i vattnet samt direkta och indirekta effekter av eutrofieringen. Resultaten från dessa tre grupper av indikatorer bildar tillsammans den slutliga bedömningen av havets eutrofieringsstatus.
Den första gruppen mäter mängden kväve och fosfor i vattnet
Den första gruppen övervakar näringsnivån i vattnet, dvs. mängden kväve och fosfor i ytvattnet. I kustområdena används sommarens totalkväve och -fosfor som indikatorer. På öppna havet finns fyra indikatorer. Förutom årliga mätningar av totalkväve och -fosfor mäts mängden oorganiskt kväve och fosfor under vintern.
Den andra gruppen fokuserar på eutrofieringens konkreta effekter
I den andra gruppen ingår indikatorer som mäter direkta eutrofieringseffekter. På kusten kan eutrofiering påvisas bland annat av a-klorofyllkoncentrationer, mängden växtplankton, makrofyter (stora alger och vattenväxter) och siktdjup. På öppna havet används tre indikatorer: a-klorofyll, siktdjup och omfattningen av blågrönalgernas blomningar.
Den tredje gruppen av indikatorer kartlägger de indirekta effekterna
Den tredje gruppen, indirekta effekter, består av olika indikatorer beroende på havsområdet.
På Bottenvikskusten, i Kvarkens, Bottenhavets och Ålands öppna havsområden utgör bottensamhällets status en indikator. Kustens makrofytstatus används också som indikator i Kvarken, Bottenhavet, Ålands hav, Skärgårdshavet och Finska viken.
I öppna Finska viken och på norra Egentliga Östersjön är syreskulden på havsbotten den enda indikatorn som avspeglar eutrofiering. Med syreskuld avses den mängd syre som skulle behövas för att återställa botten till ett syresatt tillstånd.