Bedömningen av havsnaturens biodiversitet består av många komponenter
Utarmningen av naturens mångfald kan till och med bli ett värre miljöhot än klimatuppvärmningen.
Lasse Kurvinen – Suvi Kiviluoto
Kurvinen arbetar som specialplanerare på Forststyrelsen och Kiviluoto arbetar som forskare vid Finlands miljöcentral
Biodiversiteten mäts och beskrivs på flera olika sätt. Därför behövs många olika bedömningsmetoder för att identifiera bästa sätt för att skydda den biologiska mångfalden.
Biodiversiteten ofta koncentrerad till “hotspots”
Det bästa sättet att garantera en fortsatt hög biodiversitet är att skydda både arterna och deras livsmiljöer. En del av de skyddsvärda arterna och biotoperna upptas i EU:s natur- och fågeldirektiv. Minst lika viktigt är att trygga förekomsten av vanliga arter och deras livsmiljöer. Genom skydd av naturen utifrån arter, samhällen och geologiska särdrag kan man se i vilken mån de mest värdefulla objekten ligger i samma områden. Områden som uppfyller flera kriterier kan betecknas som hotspots, dvs. koncentrationer av biodiversitet.
Om vi lyckas bevara dessa hotspots så nära naturtillstånd som möjligt gynnar vi biodiversiteten på bästa sätt. Hotspots fungerar som refugier från vilka arterna i framtiden kan sprida sig tillbaka till områden från vilka de tidigare försvunnit.
Biodiversiteten måste bedömas kontinuerligt
Bedömningen av biodiversiteten fortgår i cykliska processer som uppdateras med ökad kunskap. Bedömningen försöker också beakta överlappningen mellan olika parallella system. När bedömningarna upprepas och förbättras ser vi hur miljön förändras och kan rikta skyddsåtgärderna till områden som är särskilt viktiga för den biologiska mångfalden. En välmående havsmiljö med hög biodiversitet är också hållbar och produktiv.
Tarmalgerna trivs i eutrofierade vatten.
EU-direktiven skyddar biodiversiteten
Europeiska unionens natur- och fågeldirektiv förpliktigar medlemsländerna att skydda områden som är viktiga för arter och biotoper. Direktiven förutsätter också att vi tar hand om de livsmiljöer som ger olika arter de största överlevnadsmöjligheterna. Därför skyddas till exempel ytterskärgårdens små holmar och skär, som ofta är rika på sjöfåglar, och undervattensmiljöer som fungerar som lekplatser för fisk. Natura 2000-områden har upprättats för att skydda livsmiljöer och arter.
Europeiska Unionens medlemsstater rapporterar till kommissionen vart sjätte år om hur de verkställt naturdirektivet. Rapporten innehåller en bedömning av bevarandestatusen för alla naturtyper och arter som omfattas av direktivet. Exempelvis kan skyddsnivån härledas utifrån effektiviteten hos de vidtagna skyddsåtgärderna. För att veta exakt var skyddsåtgärderna bör riktas, behövs en mängd olika bedömningsverktyg och -metoder.
Naturtyper kan definieras som utrotningshotade och därmed skyddsvärda
Traditionellt sett har den mest synliga delen av naturskyddet varit skyddet av utrotningshotade arter. Men skyddet av viktiga och sällsynta livsmiljöer och artsamhällen dyker upp tillsammans med det. Naturtyper skyddas genom lagstiftning och internationella fördrag, national- och naturparker och övriga typer av naturskyddsområden.
I bedömningen av bevarandestatusen av olika naturtyper (fi. LuTU) utvärderas livsmiljöer, dvs. artsamhällen i olika miljöer, snarare än enskilda arter. Bedömningen omfattar alltså alla de arter som förekommer under vissa förhållanden och deras icke-levande miljö, såsom underlaget de växer på. Bedömningen görs enligt Internationella Naturvårdsunionens (IUCN) kriterier.
En av de åtta expertgrupperna i den här bedömningen ansvar för Östersjön. Genom att bedöma förändringar i livsmiljöns kvantitet och kvalitet, liksom dess sällsynthet och hot uppskattas bevarandestatusen. I bedömningen 2018 tillämpades de kriterier som använts för rödlistningsklassificeringen (Red List of Ecosystems), också utvecklade av IUCN.
Brun-, grön- och rödalgerna täcker stenbotten.
Skyddet av naturtyper kräver nytänkande
Förutom naturskyddsområden kan de skyddsvärda naturtyperna beaktas i samband med markplaneringen och hållbar användning av naturresurserna. Utrotningshotade naturtyper kan förbättras, t.ex. genom restaurering.
Skyddet av naturtyper och biotoper kräver nya åtgärder och utveckling av de rådande bestämmelserna också i Finland. Utöver det lagstadgade skyddet behöver vi lättare metoder och tillvägagångssätt. Också formerna av det frivilliga naturskyddet måste utvecklas.
Hotet mot marina arter bedöms i IUCN:s internationella rödlista
I bedömningen av hoten mot enskilda arter (LAUHA) utvärderas risken för arter och ibland underarter. Tidigare har kartläggningar av marina arter varit fragmenterade och dessutom har forskningen varit fokuserad till områden i närheten av marina forskningsinstitut.
VELMU-programmet för kartering av biologisk mångfald under vattnet har också gjort det möjligt att bedöma hotet mot marina arter, baserat på omfattande och enhetligt observationsdata.
LAUHA-bedömningskriterierna, liksom livsmiljöbedömningar, är baserade på kriterierna som utvecklats av IUCN. Detta ger internationellt jämförbara resultat.
Resultatet av bedömningsprocessen publiceras i Rödlistan. Rödlistade arter kan skyddas enligt Förordningen om naturskydd. IUCN:s förteckning över hotade arter omfattar alla arter som bedömts enligt nuvarande bevarandestatus, inklusive arter som klassificeras som livskraftiga.
Rödlistan upptar hotade, sårbara, nära hotade, utdöda och bristfälligt kända arter. För varje art borde man också beakta den genetiska diversiteten (diversiteten inom arten). Distinkta populationer av samma art kan skilja sig genetiskt från varandra, vilket kan ha konsekvenser för skyddsåtgärderna.