Plastskräpet är farligt för livet i havet. En säl eller fågel som trasslar in sig i ett fisknät eller en plastsäck kan drunkna eller strypas och dö. När plasten flutit i havet en tid får den en beläggning av alger som äts av planktondjur. Via planktonen tar sig plasten vidare uppåt i näringskedjan.
Med tiden faller större plastföremål sönder i små partiklar och fortsätter sin resa i havets ekosystem. Ju mindre partikeln är, desto sannolikare blir den uppäten av ett djur. Så här cirkulerar mikroplasten i näringsväven nästan hur länge som helst.
Laboratorieexperiment visar att både planktondjur, musslor och många fiskar äter mikroplaster. De hittas också i kropparna av många andra vilda djur.
Experiment utförda i laboratorier visar att många organismer uppfattar mikroplaster som mat. I tarmarna (nedre bilden) på den här pungräkan (Mysis sp., övre bilden) ser man fluorescerande plastkulor (0,01 mm) som räkan ätit.
Vissa ämnen som förbättrar plastens egenskaper, till exempel PCB och mjukgörande ftalater är mycket skadliga i naturen. Plastpartiklarna suger dessutom i sig andra ämnen som finns i vattnet från tidigare och kan på det sätter bli ännu giftigare. När ett djur äter mikroplast får det också i sig gifterna. Här finns fortfarande mycket vi inte känner till. För att få reda på vilka risker ämnena i mikroplasten verkligen orsakar Östersjön behövs mera forskning.
Titta på animationen om tobaksfimpens slingriga resa ut mot havet!
Titta också på animationen av plastpåsens flygfärd med vinden!