Varje nivå i näringsväven är viktig eftersom den både reglerar nivåerna under och över sig. Om till exempel alla djurplankton skulle försvinna skulle hela havet förändras. Om ingen längre åt växtplankton skulle algerna öka och öka, ända tills vattnet skulle bli helt ogenomskinligt.

Växtplankton

Växtplankton förekommer i öppet vatten och de enskilda organismerna är så små att det vanligtvis inte kan ses med blotta ögat. Det finns upp till 2000 arter av växtplankton i Östersjön. Växtplankton absorberar koldioxid från atmosfären och producerar syre.

×

Djurplankton

Djurplankton består av mikroskopiskt små djur som är något större än växtplanktonorganismerna. De simmar långsamt eller driver med vattnet ätande växtplankton.

×

Strömming

Strömmingen är en underart av sill och uppträder i stora stim i Östersjön. Den är den viktigaste fiskarten i finskt fiske. På natten söker den föda nära ytan och under dagarna dyker den till djupare vatten.

×

Blåmussla

Blåmusslor hör till de äldsta djuren i världen. De silar mikroorganismer från vatten till föda och på samma gång rensar de vattnet. Många fiskar och fåglar använder skaldjur som diet.

×

Ejder

Ejdern är en stor andfågel som lever i skärgården. Ejdern anländer tidigt på våren för att häcka på de öppna skären i den yttre skärgården, och numera även på holmarna i den inre skärgården. Den äter främst musslor, som den sväljer hela.

×

Havsörn

Havsörnen är vår största rovfågel och tänkte nästan försvinna från Finland. De räddades ändå tack vare fredning, vinterutfodring av frivilliga och förbudet mot miljögifter.

×

Torsk

Torsk är en populär matfisk, men dess antal har minskat drastiskt i Östersjön. Torsken lider av Östersjöns dåliga skick och överfiske. Torsk rekommenderas inte längre som mat.

×

Människan

Den allätande människan rankas högst upp i näringskedjan eftersom människor i allmänhet inte är byte för andra organismer. Havet är viktigt för människor inte bara som en näringskälla utan också som en färdväg och som en plats för avkoppling.

×

Växtplanktonen är en av havets primärproducenter. De binder, alltså omvandlar, solenergi och näringsämnen från nedbrytarna till byggnadsmaterial för sig själva. De producerar näring till andra organismers förfogande.

Djurplankton äter växtplankton och överför därmed energi uppåt i näringsväven. De kallas betare.

Blåmusslorna och strömmingen användeer djurplankton som sin föda. Näringskedjan delar sig nu i två grenar. I verkligheten finns väldigt många olika kedjor.

Ejdrar och andra sjöfåglar äter musslor. Små fiskar är däremot på större rovfiskars, såsom torskens meny.

Havsörnarna på toppen av näringsväven är topprovdjur som jagar mindre sjöfåglar. Torsken däremot hamnar ofta på människans matbord.

Om alla djurplankton försvann skulle det också märkas högre upp i näringsväven: strömmingen och andra fiskar skulle få ont om mat och minska eftersom fiskar i allmänhet har svårt att äta växtplankton direkt.

Att allt djurplankton plötsligt skulle försvinna är inte särskilt sannolikt. Ändå påverkar också små förändringar i en del av näringsväven också alla andra delar. Därför är det viktigt att människan förstår hur väven fungerar och inte förändrar miljön på ett sätt som skadar den.

När torsken försvinner påverkas både strömmingen och strömmingens mat

Under de senaste decennierna har torsken i Östersjön minskat kraftigt. Det beror dels på att man fiskat för mycket torsk. Torsken får också allt svårare att föröka sig i Östersjön eftersom de salta bottenområdena där torsken leker tyvärr är i dåligt skick.

Torsken äter mycket strömming. Nu, när det finns lite torsk ökar strömmingen. Det här är tyvärr inte bara en bra sak, inte ens för strömmingen själv. Strömmingarna blir så många att de tvingas konkurrera om maten. Dels konkurrerar de med varandra, dels med en annan fiskart, skarpsillen som i Finland oftast kallas vassbuk. Den hårda konkurrensen gör att alla fiskar är hungriga hela tiden och aldrig lyckas växa sig stora.

Konkurrensen om maten påverkar också djurplanktonen som både strömmingen och vassbuken äter. Båda fiskarterna äter helst stora djurplankton som hoppkräftor, eftersom de innehåller mest näring. När för mycket av hoppkräftorna blir fiskmat minskar de och ersätts av mindre planktondjur som vattenloppor som inte är lika bra mat för fisken.

Växtplanktonen är havets viktigaste producenter

Uppe på land är växterna de viktigaste producenterna. De binder solenergi genom fotosyntes och utgör grunden för hela näringsväven.

Fotosyntesen är lika viktig i havet, men här är det algerna som binder mest energi. Alger kan se ut på många sätt, allt från stora tångruskor till små encelliga växtplankton. De minsta algerna är faktiskt de viktigaste producenterna och huvuddelen av havets näringsväv bygger på deras fotosyntes.

Växtplanktonen försvinner till vintern

På vintern är havet nästan tomt på växtplankton. Då når så lite ljus ner i vattnet att algerna varken kan fotosyntetisera eller växa. Därför behöver de heller inga näringsämnen. Det här förklarar varför vattnets näringshalt är högst just på vintern.

När våren kommer ökar ljuset och vattnet värms upp. Växtplanktonen vaknar ur sina vilostadier och börjar växa och föröka sig. Mängden växtplankton är därför störst på våren, när näringen fortfarande räcker till, men djurplanktonen ännu inte hunnit börja föröka sig och äta upp dem.

Växtplankton lever av kväve och fosfor

När sommaren kommer på allvar börjar de viktigaste näringsämnena, kväve och fosfor, vara använda och algerna slutar växa. Stoppet beror på att antingen fosforn eller kvävet tagit slut. Efter det spelar det inte någon roll att det kan finnas hur mycket som helst av det andra ämnet.

Tyvärr leder utsläppen av kväve och fosfor från land till att algerna ofta fortsätter sin tillväxt långt efter att den borde vara över.

Djurplankton äter växtplankton

Djurplankton är egentligen betande djur, precis som kor och älgar, bara mindre. Betare är alltså växtätare. De flesta betarna i havet är mikroskopiska djurplankton, till exempel vattenloppor, hoppkräftor och andra små kräftdjur.

Hoppkräftorna är de viktigaste djurplanktongruppen i Östersjön. Hoppkräftor är relativt stora, många av dem syns bra med blotta ögat. Hoppkräftorna spelar en viktig roll i Östersjöns näringsväv och är viktiga som mat för till exempel strömming och maneter. Själva äter de växtplankton. De allra största hoppkräftorna äter också mindre djurplankton.

Mängden djurplankton och vilka arter det finns, beror både på rovdjuren och på mängden växtplankton. Också salthalten och temperaturen påverkar artsammansättningen.

En hinnkräfta är ett litet kräftdjur och hör till djurplanktonen.

Mot näringsvävens topp

Strömmingen och andra stimfiskar ute på Östersjön äter helst djurplankton. Själva äts de av rovfiskar som torsken och ibland direkt av topprovdjur.

Strömming

Strömmingen är en viktig länk i näringskedjan. Den äter djurplankton och är ofta på flera rovfiskars meny.

Riku Lumiaro

Abborre

Abborren liksom strömmingen är en så kallad andra nivåns konsument. Den överför alltså energi uppåt från plankton till rovdjur.

Riku Lumiaro

Topprovdjuren är på toppen av näringskedjorna

Ett topprovdjur är ett djur så högt uppe i näringskedjan att ingen annan jagar och äter det. I Östersjön är till exempel sälar och havsörnar topprovdjur. I Östersjöns näringsväv är också människan ett topprovdjur.

Gråsälar på en holme

Östersjöns vanligaste säl, gråsälen, är på toppen av näringskedjan.

Riku Lumiaro

Tumlare

Finlands enda valart är ett topprovdjur.

Kai Mattsson

Nedbrytarna knyter ihop näringsväven

Förr eller senare blir alla Östersjöns levande organismer antingen uppätna eller dör av andra orsaker. Döda organismer, deras kvarlevor och avföringen från dem som fortfarande lever blir mat för nedbrytarna.

Allt detta material singlar långsamt ner till bottnen där mikroberna börjar sitt arbete. Nedbrytarna får energi ur det döda materialet och återför näringsämnena till kretsloppet.

En del av energin strömmar genom mikroböglan

Hittills har vi talat om hur energin rör sig uppåt i näringskedjan från producenterna till havets topprovdjur. Det finns ändå också en annan näringskedja som startar med bakterier. Därför kallas den mikroböglan.

Till skillnad från alger och vattenväxter kan bakterierna också utnyttja organiska näringsämnen i vattenlösning (algerna behöver oorganiska föreningar). Bakterierna får energi ur de här lösta organiska ämnena på samma sätt som du själv får energi av sockret i ett glas saft. Precis som du behöver också bakterierna energi för att bygga upp sina celler.

Varifrån kommer de organiska ämnena i havsvattnet? En del av dem kommer från havsorganismernas ämnesomsättning, till exempel fiskens avföring. Största delen kommer ändå från land. När regnvatten rinner längs marken löser sig humus och andra organiska ämnen i det. Via bäckar, åar och sjöar transporteras de till sist ut i havet. Också avloppsvatten från hushåll och industrier innehåller organiska ämnen. Förr eller senare blir alla mat för bakterierna.

Mikroböglan är inte särskilt energieffektiv

Bakterierna som omvandlar det organiska materialet till bakteriebiomassa startar alltså en egen liten näringskedja. Så småningom blir de ju uppätna av någon annan som själv blir uppäten och så vidare.

Den här näringskedjan, det vill säga mikroböglan, har ändå många flera nivåer än kedjan från primärproducenter till rovdjur. Mikroböglan kan se ut till exempel så här: bakterie → flagellat→toffeldjur→djurplankton→strömming...

Eftersom en stor del av energin förbrukas eller förvandlas till värme vid varje steg, blir det mindre energi kvar för de högre nivåerna. Om strömmingen ska kunna äta sig mätt via mikroböglan måste det alltså finnas verkligt stora bakteriemassor i vattnet den lever i.

Blomstrande bakterier i Bottniska viken

Mikroböglans betydelse varierar i olika delar av Östersjön. Viktigast är den i Bottniska viken som omges av myrar och andra torvmarker. I vattnet från torvmarkerna finns det mycket humus som bakterierna kan utnyttja.

Utom de organiska föreningarna behöver bakterierna också näring, precis som algerna. Här har de en fördel i att de kan utnyttja näring i svagare koncentrationer än algerna. Bakterierna i mikroböglan knycker alltså näringen framför näsan på algerna, vilket minskar algtillväxten. I områden där mikroböglan fungerar bra åstadkommer en viss näringsbelastning alltså en mindre övergödning av vattnet!