Sälfångstens historia
Sälarna simmade in i Östersjön för cirka 10 000 år sedan, så fort inlandsisen började smälta. Också människorna följde isranden norrut och slog sig ner i de nya isfria områdena. De feta sälarna hörde till stenåldersjägarnas viktigaste byten.
Sinikka Kärkkäinen & Mervi Kunnasranta
Sinikka arbetar som projektforskare på Museiverket och Mervi som specialforskare på Naturresursinstitutet.
Sälarna gav fett, kött och annat nyttigt
När jägarna lyckats döda en säl använde de den också, från nosen till stjärtfenorna. Sälarna gav dem både mat och användbara material, till exempel pälsar, läder, ben och tran. Tran är sälfett som kan kokas till olja. Eftersom nästan hälften av en säls kroppsvikt kan bestå av fett kunde man få upp till 80 kg tran från en enda gråsäl.
Långt in i modern tid var sältran en viktig del av den finska folkmedicinen och ansågs kunna bota inflammationer. Apoteken sålde tran ända in på 1940-talet och sälfångsten förblev länge en viktig del av skärgårdsbornas utkomst.
Säljakt i Bottenviken, fångsten har tagits i land. 29.11.1969.
Klubba och harpun
Sälar är relativt lätta att jaga. Under förhistorisk tid smög sig jägarna så nära inpå sälarna de kunde och slog ihjäl dem med tunga klubbor. De kunde också fånga dem med sälnät och harpuner.
De första harpunerna tillverkades av ben, senare smiddes de av metall. Den tidigaste sälfångsten kring Östersjön har utretts med hjälp av arkeologiska fynd.
Beniga harpunspetsar från en by från stenåldern vid Kiminges Ule älv.
En skicklig säljägare måste känna sälarnas beteende, veta var de förökade sig och var de höll till under olika årstider. Både den här kunskapen och fångstmetoderna gick i arv från generation till generation ända fram till modern tid.
Under historiens gång hittade jägarna på många olika sätt att smyga sig in på sälarna och lura dem. De kunde härma sälarnas läten för att locka dem närmare eller ligga på isen och föreställa en säl. Oftast jagade man säl på vårisarna, kring sälarnas andningshål och snögrottor. Också under andra tider av året kunde man ge sig ut på månadslånga fångstfärder med båt. I många hundra år hade de också hjälp av särskilda sälhundar som snusade sig fram till sälarnas bon och andningshål.
Med hunden i ett sälbo.
Säljakten på Karlö
Så här kunde säljakten på Karlö gå till, enligt en berättelse från 1815:
När våren nalkades, senast i maj gav sig jägarna ut på jakt. De drog båtarna ut till isranden och klev över på stora isflak där de drev omkring ända tills isen smälte.
Ungefär kring midsommar återvände de från sin fångstfärd. Om jakten varit lyckad kunde de ha med sig en last på hundra sälar i olika storlekar. Sälarna flåddes, köttet saltades in, röktes och åts med god aptit. Fettet lades på tunnor och smältes till tran, lite i taget. Sälskinnen spändes upp på sjöbodväggarna för att torka i vinden.